det var många och många för ett år sedan,
i ett rike vid havet,
att en jungfru där bodde som du kanske vet
vid namn ANNABEL LEE;
och denna jungfru hon bodde med ingen annan tanke
än att älska och bli älskad av mig.
jag var ett barn och hon var ett barn,
i detta rike vid havet;
men vi älskade med en kärlek som var mer än kärlek-
jag och min Annabel Lee;
med en kärlek som de bevingade serafer himlen
eftertraktade henne och mig.,
Och detta var anledningen till att, för länge sedan,
i detta rike vid havet,
en vind blåste ut ur ett moln, kylning
min vackra Annabel Lee;
så att hennes highborn kinsman kom
och födde henne bort från mig,
att stänga henne i en graven
i detta rike vid havet.
änglarna, inte hälften så glad i himlen,
gick avundas henne och mig-
Ja! – det var anledningen (som alla män vet,
i detta rike vid havet)
att vinden kom ut ur molnet på natten,
kyla och döda min Annabel Lee.,
men vår kärlek det var starkare överlägset än kärleken
av dem som var äldre än vi-
av många mycket klokare än vi-
och varken änglarna i himlen ovan,
eller demonerna ner under havet,
kan någonsin dissever min själ från själen
av den vackra Annabel Lee.,
för månen strålar aldrig utan att föra mig drömmar
av den vackra Annabel Lee;
och stjärnorna aldrig stiga men jag känner de ljusa ögon
av den vackra Annabel Lee;
och så, hela natten-tidvattnet, jag ligger vid sidan
av min älskling – min älskling – mitt liv och min Brud,
i graven där vid havet,
i hennes grav vid klingande havet.