–

Av John McWhorter, Ph D., Columbia University

ändelser på substantiv har slitit ut på romanska språk

vi går tillbaka till grammatikfrågan i motsats till bara isolerade ord., Till exempel kan vi ta en klassisk latinsk mening för att säga att du skulle ge något objekt eller presentera för en kvinna. Det sätt du skulle göra detta på Latin, på ett ganska normalt sätt, skulle vara fēminae id dedi. Det är för kvinnan jag gav. Fēminae id dedi. Det är meningen. Det var så det var på Latin, och det är ett steg i detta språk.

men nu har vi dessa fem nya steg: franska, spanska, italienska, portugisiska och rumänska. Naturligtvis kommer den meningen ut väldigt annorlunda i var och en av dem. På franska är det Je l ’ ai donné à la femme. På spanska är det Se lo dí en la mujer., På italienska är det l ’ ho datto alla donna. På portugisiska är det o dei à mulher. På rumänska är det Am dat-o femeii.

Även om du inte råkar vara bekant med någon av dessa fem, kan du se att dessa är alla mycket olika språk. Det här är inte språk som en person som talade Latin skulle förstå, inte heller är dessa människor conversant på Latin. Hur kom du från ett ställe till ett annat?

det var genom de typer av förändringar som vi har sett, förutom att de sker annorlunda på varje språk., Några av förändringarna sker i en eller två, men inte de andra tre och så vidare-resultatet är detta, om du vill, mångfald bland språken.

Latin var till exempel ett språk där du hade slut i slutet av substantiv för att ange hur de användes i en mening. Så, femina är kvinna, fēminae var till en kvinna. Det innebar att det inte behövde finnas ett separat ord för att, hur vi gör på engelska. Att säga till kvinnan du bara hade fēminae: till kvinnan det jag gav.

på de flesta romanska språken har dessa ändringar på substantiv slitits bort., Som ett resultat måste du ha något att indikera att det är för kvinnan, så du får det här separata ordet. Om du är bekant med franska eller spanska så vet du att ordet tenderar att vara à. Där Latin hade fēminae, på franska à la femme, i spanska à la mujer.

rumänska, märklig på sitt fantastiska sätt som alltid, råkar ha hållit det slutet så det är femeii. Men rumänska har många, många färre ändelser av detta slag än Latin gjorde. Det finns inget romantiskt språk som bevarar dessa ändelser i något annat än väsentligen fragment. Det är en av skillnaderna.,

Läs mer om hur språk ändras-mening och ordning.

ordordning är mer regelbunden i romanska språk

även om korrelationen mellan ordordning och ändelser på substantiv inte är perfekt, finns det fortfarande en korrelation. Det betyder att ordordningen i romanska språk är mer regelbunden än på Latin. På Latin, fēminae id dedi är ett sätt du kan uttrycka det men du kan säga, till exempel, id fēminae dedi, du kan säga dedi id fēminae. Alla dessa var acceptabla, eftersom du hade en hel del ledtrådar om hur dessa saker passar ihop.,

det är mindre sant i romanska språk. Så, på spanska, se lo dí en la mujer. Du kan inte ha något som se mujer dí lo a. det fungerar inte, du måste ha saker i en viss ordning. Det är mycket mindre flexibelt och det är på grund av hur språken har förändrats över tiden, och särskilt på grund av förlusten av de användbara slutet.

detta är en utskrift från videoserien Story of Human Language. Titta på det nu, på de stora kurserna Plus.,

ord faller ut, ord kommer tillbaka

låt oss ta ordet femina som ett exempel. Latin har femina för kvinna, men bara franska och rumänska bevara femina som kvinna i ren bemärkelse. Italienska har femina, men det har en särskild betydelse., Standardordet för kvinnan skulle vara donna.

på spanska finns mujer och portugisiska har mulher. Ord ersätter ofta varandra så som tiden går. Några av språken håller femina, några av dem har utgjutit det för andra ord. Det är en typisk sorts skillnad.

Läs mer om språkfamiljer-mångfald av struktur.

grammatiska förändringar från Latin till romanska språk

även när det gäller grammatik förändras saker. Dedi betyder att jag gav, det är en tidigare märkt form av ge, det är också oregelbundet., Om man tittar på franska, spanska, italienska, portugisiska och rumänska—egentligen är det bara på spanska och portugisiska som orden för jag gav kommer direkt från dedi, även om, naturligtvis, med ljudförändring. På portugisiska är det dei, med den andra d borta, och på spanska är det eroderat ännu längre till bara dí. Men de går tillbaka till dedi.

på franska, italienska och rumänska har det skett en förändring i hur det förflutna ofta markeras. Människor som har tagit franska minns passé composé. Så det är j ’ ai donné, jag har gett. Förutom på franska betyder det inte vad det betyder på engelska., Det betyder också att jag gav. Så, j ’ ai donné istället för ett ord som dei, på portugisiska, för att ange det. Det är något som har hänt i vissa romanska språk och inte i andra, så det skapar en helt annan grammatik.

Läs mer om hur språk förändras-bygga nytt material.

inte alla språk har artiklarna ” The ” Och ” a ”

klassisk Latin hade inte en perfekt i linje med j ’ai donné. Det är något som utvecklades gradvis som Latin förvandlades till romanska språk., Det är vanligt att språk utvecklar nya sätt att indikera det förflutna, precis som grammatik utvecklar nya sätt att indikera framtiden.

i allmänhet får du nya ord från Gamla; det har varit grammatikalisering, som du kan se från skillnaden mellan fēminae id dedi och dessa andra saker. Lägg märke till att det bara är för kvinnan. Det finns inget ord för den i klassisk Latin, du behövde inte säga det. Faktum är att ett språk inte behöver en den. Vi är så vana vid en bok, Boken och när vi lär oss ett annat språk en av de första sakerna vi tänker är Var är och en., Faktiskt, ett stort antal språk i världen inte har och en.

till exempel, ryska, som vi alla skulle komma överens om är ett mycket sofistikerat språk, inte har en och inte har. Chekhov och Tolstoy skrev utan något av dessa ord, men poängen är över. Egentligen är det bara ungefär en femtedel av världens språk som har både ett ord för och ett ord för en. engelska råkar vara en av dem, Europa har typ av en / en fetisch. Men runt om i världen är det verkligen inte så vanligt. Latin hade inte det och Latin var ett mycket exakt språk.,

den utvecklade från ord som betyder saker som det. Du kan säga något liknande det barnet och du är typ av skilja det barnet från många andra. På samma sätt gör barnet det: barnet som jag såg igår. Jag pratar om barnet. Om du hör någon säga det, förmodligen barnet har tagits upp tidigare. Om barnet inte har uppfostrats, så säger du att jag pratar om ett barn. Det är en mycket persnickety skillnad. Du kan komma överens om att vara en människa utan att specificera det.

det är ganska trevligt, engelska råkar ha det., Så gör romanska språk, men det börjar med ordet för det. Det fanns verkligen ord för det på Latin. Det finns inga språk som inte har gamla goda demonstrationsspråk och det. Gradvis började meningen mjukna. Istället för att det är något konkret, som i den chiffarobe eller något liknande, blev det bara chiffarobe, den som vi råkar nämna. En viss semantisk nyans som vi inte behövde göra explicit.,

språk har ett sätt att klättra in i små semantiska utrymmen som kan fyllas, precis som katten klättrar upp på något bara för att det är där och hittar en växt och äter din begonia som lunch—det gör det bara för att det kan. På samma sätt gör grammatik det.

Vi är ett språk som har dessa a och S och så gör romanska språk. Så, La femme—Latin visste inte från La femme, det fanns inget sådant som det. Men på franska måste man ha nåt sånt, så La femme, la mujer, la donna och så vidare.,

utvecklingen av dessa artiklar är något som hände från vägen från Latin till romantik. Artiklar som utvecklats på grund av denna grammatikalisering, så det är en annan sak som skiljer Latin från allt vad vi kallar dess dotterspråk.

Läs mer om hur språket ändras-många riktningar.

Vanliga frågor om grammatiska skillnader mellan Latin och romanska språk